Han hörde med stilla längtan på allt, som hans far omtalade rörande den andliga förstfödslorätten, samt bevarade noggrant det, som han inhämtat från sin mor. Detta ämne sysselsatte hans tankar både dag och natt, till dess det blev det enda målet för hans livs strävan. Men på samma gång som Jakob satte större värde på de eviga välsignelserna, än på de timliga, ägde han inte en på erfarenhet grundad kännedom om den Gud, som han vördade. Hans hjärta hade inte blivit förnyat genom den gudomliga nåden. Han trodde, att löftet angående honom själv inte kunde uppfyllas, så länge den förstföddes rättigheter tillhörde Esau. Ständigt ansträngde sig han för, att tänka ut något sätt, varigenom han kunde försäkra sig om välsignelsen, som hans bror värdesatte så litet, men som var så dyrbar för honom själv.