Under djup sinnesrörelse upprepade Jakob berättelsen om sitt första besök i Betel, när han lämnade sin fars tält som enslig vandrare och flydde för sitt liv, och hur Herren hade visat sig för honom i synen om natten. Då han skildrade Guds underbara handlande mot honom, blev hans eget hjärta uppmjukat, och hans barn kände sig även rörda av ett lugnande inflytande. Han hade brukat det lämpligaste sättet, att bereda dem på att delta i Guds tillbedjan vid ankomsten till Betel. "Då gav de Jakob alla främmande gudar de hade och sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem."