Samuel greps av fruktan och bestörtning över, att ett sådant fruktansvärt budskap anförtrotts åt honom. Om morgonen skötte han som vanligt sina sysslor, men en tung börda tryckte hans unga hjärta. Herren hade inte befallt honom, att omtala den förskräckliga anklagelsen, och därför förblev han tyst och undvek så mycket som möjligt Elis närvaro. Han fruktade, att någon fråga kunde bli ställd, som skulle tvinga honom till, att yppa Guds dom över en, som han älskade och vördade. Eli var övertygad om, att budskapet innebar någon olycka, som skulle drabba honom och hans släkt. Han kallade till sig Samuel och bad honom att omtala allt, som Herren hade uppenbarat för honom. Ynglingen lydde, och den gamle mannen underkastade sig ödmjukt det förfärliga utslaget. "'Han är HERREN", sade han. "Han må göra det som är gott i hans ögon'" {Svenska Folk-Bibeln 98}.