De änglar, som var trogna och lydiga, försökte att förlika den mäktige, upproriske ängeln med hans Skapares vilja. De försvarade Guds handlande i, att hölja Jesus Kristus i ära, och försökte med kraftfulla sakskäl, att överbevisa Lucifer om att han ägde lika stor ära nu, som innan Fadern förkunnade, att Han hade ärat Sin Son. De betonade, att Jesus var Guds Son, som existerat jämte Honom före änglarnas skapelse; att Han alltid hade stått på Guds högra sida, och att Hans milda, kärleksfulla auktoritet aldrig förut betvivlats; samt att Han inte hade utfärdat några befallningar, som det inte hade varit en glädje för den himmelska hären att utföra. De hävdade, att den särskilda ära, som Kristus fått av Fadern, i änglarnas närvaro, inte alls minskade den ära, som han (Satan) tidigare hade fått. Änglarna grät. De kämpade med ängslan i sinnet, för att förmå Lucifer till, att ta tillbaka sitt ogudaktiga beslut och visa underdånighet mot deras Skapare; ty allt hade dittills varit frid och samklang, så vad kunde då ha orsakat denna oliktänkande, upproriska hållning?