Frestaren försäkrade Eva, att hon skulle erhålla ny och högre kunskap, så snart som hon smakade frukten, vilken skulle göra henne till Guds jämlike. Han riktade hennes uppmärksamhet på sig själv. Han åt fritt av trädet och fann inte bara, att det var helt ofarligt, utan utsökt och uppfriskande; samt omtalade för henne, att det var på grund av dess märkliga egenskaper, att förmedla visdom och kraft, som Gud hade förbjudit dem, att smaka eller ens röra vid det; ty Han kände till trädets vidunderliga egenskaper. Han sade, att han hade fått talförmåga, genom att äta frukten från trädet, som var förbjudet för dem. Han antydde, att Gud inte skulle göra det Han hade sagt. Han ville med Sitt hot bara skrämma dem och undanhålla dem något väldigt bra. Han sade dessutom till dem, att de inte kunde dö. Hade de kanske inte ätit av livets träd, som upprätthöll odödligheten? Han sade, att Gud bedragit dem, för att hålla dem borta från ett högre salighetstillstånd och större njutningar. Frestaren plockade frukten och gav den till Eva. Hon tog den i sin hand. Se där, sade frestaren, det var ju förbjudet för Dig, att ens vidröra den, för att Du inte skulle dö. Han sade henne, att hon inte skulle förnimma mera av det onda eller döden, genom att äta frukten, än genom att röra vid och hantera den. Eva blev djärvare, eftersom hon inte såg något ögonblickligt tecken på Guds missnöje. Hon tyckte, att frestarens ord bara var kloka och riktiga. Hon åt och fann behag i frukten. Den föll henne i smaken, och hon inbillade sig, att hon kände dess sagolika verkningar i sig.