Paulus’ liv vittnade, till sista stund, om sanningen i hans ord i Andra Korintierbrevet: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp” {kapitel 4:6-10}. Hans tillräcklighet låg inte hos honom själv, utan hos närvaron av Guds Andes inverkan, som fyllde hans själ, och lade alla tankar under Kristi vilja. Själva förhållandet, att hans eget liv var ett exempel på den sanning han förkunnade, gav överbevisande kraft åt både hans predikan och uppträdande. Profeten säger: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han” {Jesaja 26:3}. Det var denna himmelska frid, uttryckt i ansiktet, som vann många själar för evangeliet.