För sent! För sent!
Sedan såg jag Jesus lägga ifrån Sig Sin prästdräkt och iföra Sig Sin kungliga skrud. På Hans huvud var det många kronor, en krona inuti en krona. Omgiven av änglahären, lämnade Han himmelen. Plågorna föll över jordens invånare. Vissa fördömde och förbannade Gud. Andra ilade till Guds folk och bad dem om, att lära dem, hur de skulle undgå Hans straffdomar. Men de heliga hade inget att meddela dem. Den sista tåren för syndare hade fällts, den sista suckande bönen hade sänts upp, den sista bördan burits, den sista varningen getts. Nådens ljuva röst skulle inte längre bjuda in dem. Då de heliga och hela himmelen var angelägna om deras frälsning, delade de inte detta intresse. Liv och död låg framför dem. Många önskade sig livet, men ansträngde sig inte, för att vinna det. De valde inte livet, och nu fanns det inget försoningsblod att rena den skyldige med, ingen medlidsam Frälsare att be för vederbörande och ropa: ”Skona, skona syndaren litet längre.” Hela himmelen hade förenat sig med Jesus, då de hörde det skräckinjagande uttalandet: ”Det har skett. Det är fullbordat.” Frälsningsplanen hade blivit utförd, men bara ett fåtal hade dragit nytta av den. Och då nådens ljuva röst dog bort, grep fruktan och rädsla de onda. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: ”För sent! För sent!”