En allvarlig och uppriktig bönens ande gjorde sig gällande överallt bland de troende, och et! heligt allvar vilade över dem. Med det djupaste intresse gåvo änglarna akt på den verkan budskapet hade, och dem, som antogo budskapet, drogo de bort från de timliga tingen, för att de skulle erhålla ett större förråd ur frälsningens källa. Gud erkände dem såsom sitt folk, och Jesus betraktade dem med välbehag, ty de återspeglade hans bild. De hade helt upppoffrat sig för Gud och väntade nu att bliva förvandlade till odödlighet. Men de skulle åter få genomgå en bitter missräkning. Den tid, som de sett framåt till för sin förlossning, gick förbi; de voro ännu kvar på jorden, och förbannelsens verkningar tycktes aldrig ha varit mera uppenbara än nu. Deras håg hade stått till himmelen, och i livlig förväntan hade de smakat den eviga förlossningen, men deras förhoppningar blevo ej förverkligade.