Tullaren hade trätt in i templet jämte andra bedjande, men han drog sig snabbt undan från dem, såsom ovärdig gemensam bön med dem. Han stod avsides, och han ”vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet” i bitter pinsamhet och självavsky. Han förnam, att han hade förbrutit sig mot Gud, så att han var syndig och oren. Han förväntade sig inte ens omgivningens medömkan, för de tittade argt på honom. De visste, att han inte förtjänade någon anbefallning till Gud. Därför yttrade han i sin förvivlan: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” Han jämförde inte sig själv med andra. Överväldigad av skuldkänsla, stod han såsom ensam inför Guds närvaro. Hans enda önskan var förlåtelse och frid, hans enda bön gällde Guds barmhärtighet. Han blev välsignad. ”Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre.”