Gud hade gjort den rike mannen till förvaltare av Sina medel, och det var hans plikt att ta hand om just sådana fall som tiggarens. Kommandot hade givits: ”du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft” (Femte Moseboken 6:5); och ”du skall älska din nästa som dig själv” (Tredje Moseboken 19:18). Den rike mannen var jude och han var bekant med Guds befallning. Men han glömde att han var ansvarig för användningen av sina anförtrodda medel och förmågor. Herrens välsignelser vilade rikligt på honom, men han använde dem själviskt för att hedra sig själv, inte sin Skapare. I proportion till hans överflöd stod hans skyldighet att använda sina gåvor för att upphöja mänskligheten. Detta var Herrens befallning, men den rike mannen tänkte inte på sin skyldighet gentemot Gud. Han lånade ut pengar och tog ränta för det han lånade; men han återbetalade ingen ränta för vad Gud hade lånat honom. Han hade kunskap och talanger, men byggde inte på dem. Han glömde sitt ansvar gentemot Gud och ägnade alla sina krafter åt njutning. Allt som han var omgiven av, hans rundgång av nöjen, beröm och smicker från hans vänner, tjänade hans själviska njutning. Så uppslukad var han av sina vänners sällskap att han förlorade all känsla för sitt ansvar att samarbeta med Gud i Hans barmhärtighetstjänst. Han hade möjlighet att förstå Guds ord och praktisera dess läror; men det nöjesälskande sällskap han valde upptog hans tid så att han glömde evighetens Gud.