Återlösningens stora verk kunde inte utföras på något annat sätt, än genom att Förlossaren måste bli människa. Han skulle bära världens synder och tillika utsättas för frestelser, som liknade dem, vilka orsakade Adams fall. Han måste inleda verket just på den punkt, där Adam misslyckades, och måste utstå en liknande prövning, men oändligt mycket svårare än den, Adam gav vika för. Det är omöjligt för människan att rätt förstå, hur svårt Satan frestade vår Frälsare. Varje lockelse till det onda, som människan med svårighet kan motstå, framställdes inför Guds Son i en mycket starkare grad, eftersom hans karaktär var förträffligare än den fallna människans. Då Adam angreps av frestaren, var han obesmittad av synden. Han stod inför Gud i sin fulla mandoms styrka. Alla hans organ och själsförmögenheter var fullt utvecklade och ordnade på det bästa sätt; han var omgiven av en skön natur och samtalade dagligen med de heliga änglarna. Vilken stor motsats erbjöd inte den andre Adam mot detta fullkomliga väsende, då han drog ut i den ödsliga öknen för att ensam kämpa med Satan! I fyra tusen år hade släktet avtagit i lekamlig styrka och storlek så väl som i moralisk godhet, och för att hjälpa den fallna människan upp, måste Kristus bli henne lik. Han iförde sig människans natur och bar släktets svaghet och fördärv. Han förnedrade sig själv till det mänskliga eländets största djup, så att han skulle kunna hysa medlidande med människan och befria henne från det elände, vari synden hade störtat henne. ”Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning.” (Hebréerbrevet 2:10) ”Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”. (Hebréerbrevet 5:8, 9) ”Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Guds tjänst och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.” (Hebréerbrevet 2:17, 18) ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.” (Hebréerbrevet 4:15)