Liksom Kristi förelöpare, Johannes Döparen, lade predikanterna yxan till roten och uppmanade alla till, att bära frukt, som var omvändelsen värdig. Deras gripande vädjan stor i skarp kontrast till de försäkranden om fred och ingen fara, som hördes från predikstolarna, och överallt, där budskapet förkunnades. Skriftens enkla vittnesbörd, som framhölls genom den Helige Andes kraft, förde en överbevisning med sig, som få kunde motstå. Bekännande kristna väcktes upp ur sin falska trygghetskänsla och blev på det klara med sitt avfall, världslighet, vantro, stolthet och egenkärlek. Många sökte Herren i ånger och ödmjukhet. Deras intressen, som så länge hade varit knutna till det jordiska, vändes nu mot det himmelska. Guds Ande vilade över dem, och med uppmjukat och förkrossat hjärta stämde de in i ropet ”'Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit”.