Många tusen övertalades till, att anta romarkyrkans lära. Under sitt fortsatta arbete stötte påvens utsända och anhängare på de människor, som hade anammat den oförfalskade kristendomen. Skillnaden mellan dessa var anslående. De sistnämnda var beskedliga och ödmjuka, och deras karaktär, lära och vandel stod i överensstämmelse med Skriften. De andra, däremot, var präglade av den vidskepelse, prakt och det högmod, som utmärkte påvedömet. De romerska utsända krävde, att dessa kristna menigheter skulle erkänna påvens överhöghet. Engelsmännen svarade milt, att de gärna ville älska alla människor, men att påven saknade rätt att utöva överhöghet inom församlingen, och att de bara kunde visa honom samma underdånighet, som tillkom envar annan Kristi lärjunge. Det gjordes flera försök till, att förmå dem till att visa trofasthet mot Rom; men de ödmjuka kristna, som blev förbluffade över den stolthet, som dessa utsända gav prov på, svarade bestämt, att de inte hade någon annan herre, än Kristus. Nu visade påvedömet sitt rätta jag. Romarkyrkans företrädare sade: ”Om Ni inte vill ta emot bröder, som kommer med fred, kommer Ni att få ta emot fiender, som kommer med krig. Om Ni inte tänker ansluta Er till oss, för att visa saxarna livets väg, skall Ni få dödsstöten från dem.”