Paulus hade insett nödvändigheten av att anpassa sin undervisning till församlingens förhållanden. "Jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till andliga människor", förklarade han senare för dem, "utan måste tala såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det." – 1 Kor. 3: 1, 2. Det hade gått långsamt för många av de kristna i Korint att ta emot den undervisning som han försökt ge dem. Deras framsteg i andlig kunskap hade inte stått i proportion till deras förmåner och tillfällen. De borde nu ha hunnit långt ifråga om andlig erfarenhet och kunna förstå och tillämpa de djupare sanningarna i Bibeln. De stod emellertid fortfarande kvar på samma nivå som apostlarna gjorde, då Jesus sade till dem: "Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det." – Joh. 16:12. Avundsjuka, misstankar och anklagelser hade påverkat många bland de kristna i Korint, så att den helige Ande inte kunde verka i full utsträckning ibland dem, han som ju "utrannsakar. . . allt, ja, ock Guds djupheter". (1 Kor. 2:10.) Hur kunniga de än var ifråga om allmän kunskap var de alltjämt spädbarn ifråga om kunskapen om Kristus.