Då de varmhjärtade troende på detta sätt samlas omkring sin trosfader i evangelium, måste hela ressällskapet stanna. Soldaterna var ivriga att få fortsätta färden, men de hade inte hjärta att avbryta detta lyckliga möte. Också de hade lärt sig respektera och uppskatta sin fånge. I det tärda och av plågor fårade ansiktet kunde de troende se Kristi avbild. De försäkrade Paulus att de inte hade glömt honom eller upphört att älska honom. De försäkrade att de stod i skuld till honom för det glädjefyllda hopp som nu upplivade deras liv och gav dem frid i Gud. I sin kärleksfulla iver skulle de gärna ha burit honom på sina axlar hela vägen om de bara hade fått göra det.