Inte någon annanstans kunde man finna en mer ogynnsam atmosfär för kristendomen, än vid det romerska hovet. Nero tycktes ha utplånat det sista spåret av den gudomliga naturen, ja, till och med av den mänskliga. Nu bar hans sinne Satans prägel. Hans uppassning och hovfolk var i allmänhet av samma karaktär – grymma, degenererade och fördärvade. Efter vad man utifrån kunde bedöma, föreföll der omöjligt att kristendomen skulle kunna vinna inträde vid Neros hov och i hans palats.