Under sin långa verksamhetstid hade Paulus aldrig vacklat i sin trohet mot Frälsaren. Var han än befann sig, vare sig inför hotfulla fariséer eller de romerska myndigheterna, inför den uppretade pöbeln i Lystra eller de ångerfulla människorna i det macedoniska fängelset eller då han samtalade med de förskräckta sjömännen på det av vågorna hårt ansatta skeppsvraket eller då han stod ensam inför Nero för att försvara sig, hade han aldrig någonsin blygts över den sak som han försvarade. Det enda stora syftet med hans kristna liv hade varit att tjäna Honom som han en gång hade föraktat. Inga motgångar eller förföljelser hade kunnat förmå honom att vända sig bort ifrån denna avsikt. Hans tro som hade stärkts genom påfrestningar och renats genom uppoffringar, uppehöll honom och gav honom förnyade krafter.