Barn skulle skonas från många onda ting om de ville vara mera förtroliga med sina föräldrar. Det är inte alls oväsentligt att föräldrar uppmuntrar sina barn till att vara öppenhjärtiga och uppriktiga, och att de får dem att komma till sig med sina problem. Inte heller bör barnen tveka att söka råd hos föräldrarna när de är osäkra om den väg som är den rätta. Vem kan bättre än kristna föräldrar peka på de faror som barn möter? Vem kan förstå deras egna barns särskilda läggning så väl som de? Föräldrar som alltifrån barnens tidiga år lagt märke till varje förändring hos dem, och som därför är förtrogna med deras naturliga läggning, är de som är bäst lämpade att vara barnens rådgivare. Vem kan dessutom som de tala om vilka karaktärsdrag som behöver hållas tillbaka och tyglas?