Han vände sig bedrövad bort och sade: ”’Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig.” (Johannesevangeliet 5:7) Stackars man, hur kunde han hoppas att nå ned i dammen bland en sådan kivande, självisk skara! Jesus bad inte, att denne olycklige lidande skulle tro på honom; utan han sade till honom med befallande röst: ”’Stig upp, ta din bädd och gå!’” (Johannesevangeliet 5:8) Den värkbrutne krymplingen märkte genast, att han erhöll ny styrka. En läkande kraft strömmade genom hans hela kropp, nytt blod och styrka livade upp alla hans lemmar. Han sprang upp på sina fötter och lydde sålunda Frälsarens befallning, genom att böja sig ned för att ta med sig sin bädd, som var blott en vanlig matta och ett täcke. Medan han rätade upp sig igen och gladde sig över, att han stod på sina fötter efter att i så många år ha varit hjälplös och svag, såg han sig omkring efter sin räddare, men han kunde inte se honom någonstans. Jesus hade försvunnit i trängseln, och den återställde värkbrutne fruktade för, att han inte kunde känna igen honom, om han såg honom. Han kände sig missräknad; ty han längtade efter att tacka främlingen. Han skyndade sig mot Jerusalem med fasta, livliga steg och prisade Gud, under det han gick, och gladde sig över sin återvunna styrka. Då mötte han fariséerna, och han talade om genast för dem, hur märkvärdigt han blivit återställd till hälsa; men de lyssnade till hans berättelse med en sådan köld, att han blev förvånad däröver.