Förvirringen upphörde, ljudet av handeln och trafiken dog bort; tystnaden blev pinsam. En känsla av fruktan överväldigade hela församlingen. Det var som om de stode inför Guds domstol för att svara för sina gärningar. Himmelens Majestät stod, liksom domaren kommer att stå på den yttersta dagen, och varje person i den stora församlingen erkände honom i detta ögonblick som sin Herre. Hans öga blickade ut över mängden, och han såg varje person. Han gestalt tycktes höja sig över dem med en befallande värdighet, och ett gudomligt ljus lyste upp hans anlete, han talade, och hans klara, ringande stämma återstudsade från templets valvgångar och ljöd, liksom den gången Guds röst skakade Sinai berg: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’” (Matteusevangeliet 21:13)