Jesus gick förut övre bergets topp till trakten av Betania; här stannade han, och alla samlade sig omkring honom. Ljusstrålar tycktes utgå från hans anlete, medan han med innerlig kärlek skådade på sina lärjungar. Han förebrådde dem icke för deras fel och missgärningar; men de sista ord, Jesus talade till dem voro obeskrivligt ömma och medlidsamma. Medan han uträckte sina händer och välsignade dem, som om han ville försäkra dem om sitt beskydd och sin omsorg, steg han långsamt upp. En starkare makt än någon jordisk dragningskraft drog honom upp till himmelen. Under det han höjde sig, blickade hans lärjungar med vördnad uppåt för att så länge som möjligt kunna se sin Herre under hans himmelsfärd. En härlig sky tog honom bort ifrån deras ögon, och i samma ögonblick hörde deras henryckta själar den skönaste och härligaste musik från änglakören.