Profeterna fortsatte troget att varna och förmana. Utan fruktan talade de till Manasse och hans folk. Budskapen togs emellertid emot med förakt. Det avfälliga Juda ville inte fästa något avseende vid dem. Som en försmak av vad som skulle komma över folket om de fortsatte att vara obotfärdiga, lät HERREN deras kung bli tillfångatagen av en trupp assyriska soldater, som ”slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel”, deras tillfälliga huvudstad. Genom denna olycka kom kungen till sina sinnen. ”När han nu var i nöd, bönföll han inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. Och när han på detta sätt bad till honom, bönhörde HERREN honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud.” 2 Krön. 33:11-13 Men även om denna ånger var beaktansvärd, kom den för sent för att rädda riket från åratal med fördärvligt inflytande av utövad avgudadyrkan. Många hade snubblat och fallit för att aldrig mer resa sig.