De fientliga arméerna stod nu uppställda mot varandra. Det var en prövningens och rannsakningens tid för dem som tjänade Gud. Hade de bekänt varje synd? Ägde Juda män full förtröstan på Guds kraft att befria? Sådana tankar som dessa fanns i ledarnas sinnen. Sett ur varje mänsklig synpunkt skulle den ofantliga egyptiska hären svepa bort allt framför sig. Men under tidsperioden med fred hade Asa inte gett sig hän åt tidsfördriv och nöjen. Han hade förberett sig för varje oförutsedd händelse. Han hade tränat en armé för strid. Han hade bemödat sig att leda sitt folk att söka frid med Gud. Och nu försvagades inte hans tro på den Ende som han förtröstade på, trots att hans stridskrafter var färre i antal än fiendens.