Petrus glömde nu emellertid både båtar och last. Detta underverk, som var större än något han dittills bevittnat, blev för honom en uppenbarelse av gudomlig makt. I Jesus såg han nu Den, som hade hela naturen i Sin hand. Och denna uppenbarelse av Gudomen kom honom att känna sin egen syndfullhet. Kärleken till Mästaren, skamkänsla över sin egen otro, tacksamhet över Kristi välgärning och framför allt känslan av sin egen orenhet i den Oändliga Renhetens närhet överväldigade honom. Medan hans kamrater tog vara på fångsten, kastade han sig till Mästarens fötter och utropade: ”’Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.’” – Och likväl omslöt han Jesu fötter, som om han aldrig ville skiljas från Honom.