Men Jesu lugna stämma tystade för ett ögonblick ned den larmande hopen, i det att Han förklarade, att Han ej skulle grundlägga ett timligt rike. Han skulle snart fara upp till Sin Fader, och Hans anklagare skulle inte få se Honom mera, förrän Han skulle komma tillbaka i makt och härlighet. Då skulle de erkänna Honom, men för sent, för att bli frälsta. Dessa Jesu ord uttalades med djup sorg och sällsam makt. Avväpnade, tystnade de romerska tjänstemännen. Fast främmande för gudomligt inflytande, blev de rörda som aldrig tidigare. Jesu lugna och högtidliga ansikte bar en prägel av kärlek, godhet och stilla värdighet. De kunde ej förstå, varför deras hjärtan greps av sådan sympati för denne man. I stället för att gripa Jesus, kände de sig manade till, att ge Honom sin hyllning. De vände sig till prästerna och rådsherrarna och förebrådde dem för, att de förorsakade denna oro. Harmsna och slagna, vände dessa sig till folket med sina klagomål och invecklade sig i häftig dispyt med varandra.