(246) Den fjortonde december blev han sämre och jag tillkallades. När jag lyssnade till hans ansträngda andning och inte kunde känna någon puls vid handleden, visste jag att han måste dö. Dödens iskalla hand var redan över honom. Det var en smärtsam stund för mig. Vi såg hans svaga och flämtande andning tills den upphörde och vi kunde bara känna tacksamhet över att hans lidande var slut. När mitt barn dog kunde jag inte gråta. Mitt hjärta värkte som om det skulle brista, men jag kunde inte fälla en enda tår. Under begravningen svimmade jag. Vi var besvikna över att inte broder Loughborough kunde förrätta begravningsceremonin, och min man talade just då till en överfull lokal. Därefter följde vi vårt barn till Oak Hills kyrkogård, där han ska vila tills Livgivaren kommer för att bryta gravens bojor och kalla honom fram odödlig. |