Jag är rädd för att det finns några, som inte tar sig tid att bedja till Gud i ensamhet, utan sparar allt till bönemötet och där söker gottgöra de böner de borde ha bett under veckan. Sådana kan kallas för gudstjänst- och bönemötesdödare. De utstrålar inget ljus och de uppbygger ingen. Deras kalla frusna böner och långa avfälliga vittnesbörd kastar bara skuggor. Alla är glada när de har sagt amen och det är nästan omöjligt att få bort kylan och mörkret, som deras böner och förmaningar (579) fört in i gudstjänsten. Enligt det ljus som jag har tagit emot, borde våra gudstjänster vara andliga och ge gemenskap, och givetvis inte vara för långa. Tillbakadragenhet, stolthet, fåfänga och människofruktan skulle lämnas kvar hemma. Småskiljaktigheter och fördomar borde inte tas med till sådana möten. På samma sätt som i en enig familj borde enkelhet, ödmjukhet, tillförsikt och kärlek finnas i de människors hjärtan, som kommer samman för att förnyas genom att tillsammans erhålla ljus.