Med tron riktad mot Återlösaren hade Johannes höjt sig till självförnekelsens högsta höjder. Han sökte inte dra människor till sig utan lyfte deras tankar högre och högre till dess att de riktades mot Guds lamm. Själv hade han bara varit en röst, en ropare i öknen. Nu fann han sig med glädje i tystnad och obemärkthet, för att allas ögon skulle kunna vändas mot livets ljus.