Den stora fördelen hos seminarierna för förkunnare* inses inte (161) tillnärmelsevis. De är rika på möjligheter, men utmynnar inte i hälften av vad de skulle, eftersom deltagarna inte utövar sanningen, som tydligt framställs för dem. Många, som förklarar Skrifterna för andra, har inte samvetsgrant och helt överlämnat sinne och hjärta samt liv i den Helige Andes makt. De älskar synden och håller fast vid den. Jag har blivit visad, att orena vanor, stolthet, själviskhet, självförhärligande har tillslutit hjärtats dörr hos dem, som lär ut sanningen till andra, så att Guds misshag vilar över dem. Kan ingen förnyande kraft ta tag i dem? Har de blivit byte för en moralisk sjukdom, som är obotlig, eftersom de vägrar att låta sig helas? Oh, att var och en, som arbetar med Ordet och läran, ville ge akt på Paulus’ ord: »Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.« {Romarbrevet 12:1.}