De, som beger sig till Battle Creek, möter frestelser, som de inte förväntar sig på den platsen. De möter onödiga besvikelser, och de stöttas inte i sin religiösa erfarenhet, genom att bege sig dit. De mister tid, eftersom de inte vet, vad de skall göra, och ingen kan säga det till dem. De förlorar mycket tid, genom att syssla med sådant, som inte medför egen uppbyggelse. Det allmänna och heliga arbetet blandas samman, och ställs på samma nivå. Detta är dock ingen klok politik. Gud uppmärksammar den, utan att kännas vid den. Mycket, som kunnat innebära ett hållbart inflytande, kunde ha gjorts, om det uträttats med måtta och i ödmjukhet på den egna orten. Tiden går, själar beslutar sig för antingen det onda eller det goda, och kriget tilltar ständigt i styrka och omfattning. Hur många, som känner sanningen för denna tid, arbetar i samklang med dess principer? Det är rätt, att något alls görs; men mera, långt mera, kunde ha uträttats. Arbetet tornar upp sig, och tiden för arbetets utförande klingar av. Det är nu dags för alla, att brinna för verket och låta sitt ljus stråla klart. Ändå håller få sina lampor försedda med nådens olja, och i ordning samt tända, så att ljuset tillåts att stråla ut i dag.