Förlösaren förhärligas, eftersom Han inte har dött förgäves. Med glada, fröjdefulla hjärtan ser Guds medarbetare frukterna av sitt hjärtegoda arbete för utsatta, döende syndare, och låter sig nöja därmed. De ångestfyllda timmarna de har lagt ned, de brydsamma omständigheterna de har stött på, hjärtats smärta för somligas vägran, att se och ta emot det, som skulle ha garanterat deras frid, har nu glömts. Den självförnekelse de har utövat, för att stödja arbetet, har nu fallit ur minnet. När de betraktar själarna, som de sökte att vinna för Jesus, och ser dem frälsta, evigt frälsta — monument över Guds nåd och en Förlossares kärlek — genljuder det under himmelens valvbågar av prisets och tacksägelsens rop. — The Review and Herald, den 10. Oktober, 1907.