Här visades Guds långmodiga barmhärtighet. Till och med så här sent kunde folkets liv sparas och staden räddas från storbrand, om de underordnade sig Hans krav. Kungen däremot menade att han hade gått för långt för att ångra sig. Han var rädd för judarnas liv, rädd för att bli förlöjligad, rädd för sitt liv. Det var alltför förödmjukande att vid denna sena tidpunkt säga till folket: ”Jag erkänner att Herrens ord har talats genom Hans profet Jeremia. Jag vågar inte föra krig mot fienden, efter alla dessa varningar.”