Luther var inte blind för den storm, som höll på att bryta ut över honom; men han stod fast, i förtröstan om, att Kristus var hans stöd och sköld. Med en martyrs mod och tro skrev han: ”Vad, som nu skall ske, vet jag inte och bryr mig heller inte om, att veta det. Låt slaget drabba, var det vill, jag fruktar det ej. Inte ens ett blad faller till marken utan vår Faders vilja. Hur mycket mer skall Han inte sörja för oss! Det är en lätt sak, att dö för Ordets skull, då det Ord, som blev kött, självt dog. Om vi dör med Honom, skall vi leva med Honom; och när vi genomgår det, som Han har genomgått för oss, skall vi vara, där Han är, och bo hos Honom för evigt.”