Detta var en fruktansvärd kristid för reformationen. Under århundraden hade bannstrålarna från Rom väckt skräck hos mäktiga monarker. De hade fyllt mäktiga riken med nöd och olyckor. De som drabbades av dessa bannstrålar blev överallt betraktade med rädsla och avsky. De avskars från all kontakt med andra. De behandlades som fredlösa som man skulle söka upp och utrota. Luther var inte blind för den storm som höll på att bryta lös över honom. Han litade emellertid på att Kristus skulle vara hans stöd och hans sköld. Därför lät han sig inte rubbas. Med en martyrs frimodighet och tro skrev han: ”Jag vet inte vad som nu kommer att hända och inte heller frågar jag mycket efter att få veta det. Låt slaget drabba var det vill. Jag hyser ingen fruktan. Inte så mycket som ett blad faller till jorden utan att vår Fader lägger märke till det. Hur mycket mer kommer han då inte att ha omsorg om oss! Det är en liten sak att dö för Ordet eftersom 'Ordet som blev kött' själv blev dödad. Om vi dör med honom, skall vi leva med honom. Och när vi har gått igenom det som han fick gå igenom för oss, kommer vi att vara där han är och bo hos honom i all evighet.” (D' Aubigné, Londonutgåvan, Walther 1840, band 6, kap 9).