Nödens tid var över oss. Jag såg vårt folk i stor nöd, gråtande och bedjande, lyfta upp Guds säkra löften, medan de onda cirklade omkring oss och hånade oss samt hotade med, att de skulle döda oss. De bespottade (428) vår svaghet, de hånade vår lilla skara, och drev gyckel med oss med ord, som var ägnade att såra djupt. De anklagade oss för att agera oberoende från resten av välden. De hade avskurit våra penningmedel, så att vi inte kunde köpa eller sälja, och de hänvisade till vår omfattande fattigdom och nedslående tillstånd. De förstod inte, hur vi skulle kunna leva utan världen. Vi var avhängiga av världen, och vi måste rätta oss efter världens seder, praxis och lagar, eller lämna den. I fall vi var det enda folk i världen, som Herren gynnade, såg våra utsikter förfärligt dåliga ut.