Jakob var en kärleksfull far. De ord, som han yttrade till sina barn, sade han inte därför att han närde oförsonliga känslor mot dem för deras felsteg. Han hade förlåtit dem han älskade in i det sista. Han sörjde djupt förlusten av Josef, och då Simeon måste bli kvar i Egypten, visade han sorg, och uttryckte sin ängsliga önskan om, att hans barn måtte komma lyckligen tillbaka från Egypten med sin bror Simeon. Han närde inga hämndkänslor mot sina sörjande barn. Men Gud lyfte upp Jakobs sinne över hans naturliga känslor genom Profetians Ande. Under hans sista timmar var Guds änglar runt omkring honom, och Guds nåds kraft sken på honom. Hans faderskänslor skulle ha kommit honom, att blott framföra kärleksfulla och ömma uttalanden i sina sista vittnesbörd. Men under inflytandet från Guds Ande uttalade han sanningen, även om den var smärtsam.