Men det var inte bara för att bevara Luther från hans fienders vrede, ej heller för att skänka honom lugn och ro för detta väsentliga arbete, som Gud hade avlägsnat Sin tjänare från det offentliga livets skådeplats. Det skulle uppnås än dyrbarare resultat. I sin ensamhet och obemärkthet var Luther fjärran från jordiskt bistånd och utestängd från människors ros. Alltså räddades han från den stolthet och självtillit, som så ofta följer på framgång. Genom lidanden och förödmjukelser blev han åter beredd på, att vandra säkert på de svindlande höjder, vartill han så plötsligt blivit svingad.