Då tiden nalkades för Guds Son, att komma för första gången, var Satan mera på sin vakt, för att förhärda det judiska folkets hjärtan mot de bevis, Han skulle bringa för sitt Messiasskap. Judarna hade blivit stolta och prålande. Prästerskapet hade inte bevarat sin renhet, utan var fruktansvärt fördärvade. De bibehöll sitt tillbedjanssystems former och ceremonier, fastän de själva inte var helhjärtade. De upprätthöll inte personlig renhet och en dygdig karaktär. Och ju mera de saknade de nödvändiga kvalifikationerna för det heliga arbetet som den allra högste Gudens präster, desto mera hårdnackade blev de, att utåt visa nitiskhet, iver och helgelse. De var hycklare. De älskade världens ära, och var äregiriga efter, att upphöjas genom rikedom. För att få sin vilja fram, grep de varje tillfälle till, att utnyttja de fattiga, i synnerhet änkor och faderlösa. Med diverse svepskäl krävde de stora penningsummor av dem, som var samvetsgranna, för Herrens skattkista, och använde de medel, de hade fått på oärligt vis till sin egen fördel. Till det yttre höll de lagen strängt. De verkade visa stor respekt för traditioner och seder, för att få pengar från folk, till att tillfredsställa sin fördärvade äregirighet.