Jesus ursäktade inte synden eller dämpade samvetets röst; men Han hade inte kommit, för att döma. Han hade kommit, för att leda syndare till evigt liv. Världen betraktade denna vilsegångna kvinna som en person, att förakta och skjutas åt sidan; men den rene och helige Jesus nedlät Sig till, att rikta tröstrika ord till henne och uppmuntrade henne till omvändelse. Det var icke Hans gärning, att döma de skyldiga, utan att tränga ned i det mänskliga eländets och förnedringens djup, och lyfta upp de fallna och syndiga samt att bjuda den darrande, ångerfulla kvinnan: ”synda inte mer!’” Då kvinnan stod framför Jesus, böjd under fariséernas anklagelse och känslan av sin stora synd, visste hon, att hon svävade i yttersta livsfara, och att ett ord från Jesus skulle ha väckt skarans vrede, så att de ögonblickligen skulle ha stenat henne till döds.