De rusade fram till Honom, och böjde sig över Hans nedsänkta gestalt och ropade förebrående: ”’Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”’ {Markusevangeliet 4:38.} Deras hjärtan var bedrövade över, att Han kunde vila så fridfullt, medan fara och död hotade dem, och de hade arbetat så hårt mot stormens raseri. Detta förtvivlade rop väckte Jesus ur Hans uppfriskande sömn. Då lärjungarna rusade tillbaka till sina åror, för att göra en sista ansträngning, reste Jesus Sig på fötterna. I Sitt gudomliga majestät stod Han i fiskarnas enkla farkost, mitt i stormens raseri, med vågorna, som bröt över relingen och den ljungande blixten, som lyste upp Hans lugna och orädda ansikte. Han lyfte handen, så ofta anlitad för barmhärtighetsgärningar, och sade till det ilskna havet: ”’Tig! Var tyst!”’ Sedan vände Jesus Sig till lärjungarna och tillrättavisade dem, sägande: ”’Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”’ {Verserna 39, 40.}