Nu avbröt de honom, genom att fråga, varför han bar bädden på Sabbatsdagen. De påminde honom strängt om, att det inte var tillåtet för honom, att bära bördor på Herrens dag. I sin glädje hade mannen glömt, att det var Sabbat; ändå kände han ingen fördömelse för, att han hade lytt befallningen från En, som hade kraft från Gud, att utföra ett så underbart mirakel. Han svarade djärvt: ”’Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!”’ {Vers 11.} Fariséerna blev inte förtjusta över den bot, som hade verkställts mot denne stackars invalid sedan trettioåtta år. De förbisåg meningen med det underbara miraklet och, med sin karaktäristiska trångsynthet, betraktade de handlingen som ett brott mot vilodagsbudet.