Det fanns en spetälsk, som hade varit en man av högt anseende. Det var med den största sorg, som han och hans familj hade blivit övertygade om, att han var ett offer för den dödliga sjukdomen. Läkare med gott rykte hade konsulterats, och de hade granskat hans fall grundligt och oroligt sökt i sina böcker, för att få ytterligare kunskap; men de var motvilligt tvungna att erkänna, att deras skicklighet var gäckad, sjukdomen var obotlig. Det var då prästens plikt, att vidta undersökning; detta resulterade i ett beslut, att hans var den värsta formen av spetälska. Denna dom dömde honom till en levande död skild från sina vänner och det samhälle, i vilket han hade haft en så hög ställning. Men nu flydde de, som hade sökt hans gunst och accepterat hans gästfrihet från hans närvaro med fasa. Han gick i landsflykt från sitt hem.