De fasthöll fortsatt vid, att det ursprungliga Israel var Abrahams upphöjda och priviligierade barn, och var berättigade till alla de löften, som han fick. De trodde uppriktigt, att genom att inta denna hållning halvvägs mellan judar och kristna, skulle det lyckas dem, att avlägsna judarnas motvilja mot, att ansluta sig till kristendomen, och skulle betyda ett stort antal judiska medlemmar, som annars inte skulle ha famnat den sanna tron. De hävdade sin ståndpunkt – som stred mot Paulus’ åsikt – genom att visa, att apostelns metod – att inlemma hedningarna i församlingen utan omskärelse – hindrade flera judar från, att godta tron, än hedningar, som trädde in. De ursäktade därvid sitt motstånd mot utfallet för Guds erkände tjänares rofyllda överväganden.