Han befann sig i en enslig bergstrakt, ett tillhåll för vilda djur och ett gömställe för rövare och mördare. Ensam och utan skydd, böjde Jakob sig under stort betryck ned mot jorden. Det var midnatt. Alla, som gjorde livet kärt för honom, var blottställda för fara och död. Det bittraste av allt var tanken på, att det var hans egen synd, som hade försatt de oskyldiga i denna fara. Med tårar och under starka rop bad han till Gud. Plötsligt fattade en stark hand tag i honom. Han trodde, att en fiende traktade efter hans liv, och han sökte att rycka sig loss från sitt angripares grepp. Båda kämpade i mörkret om herraväldet. Icke ett ord uttalades. Jakob brukade hela sin styrka och gav inte efter för ett enda ögonblick. Medan han sålunda kämpade för sitt liv, trycktes hans själ ned under känslan av hans syndaskuld. Hans synder framstod för honom, för att avstänga honom från Gud. Men i sin stora nöd erinrade han sig Guds löften, och han bad av hela sitt hjärta om Hans förbarmande. Striden fortfor, till dess morgonrodnaden kom. Då lade främlingen sitt finger på Jakobs höft, och han blev ögonblickligen gjord till krympling. Patriarken märkte nu sin motståndares identitet. Han visste, att han hade varit i strid med en himmelsk budbärare, och att detta var orsaken till, att hans nästan övermänskliga ansträngning ej hade skaffat honom seger. Det var Kristus, "förbundets Ängel", som hade uppenbarat Sig för Jakob. Patriarken var nu oförmögen att kämpa, och han led svår smärta; men han ville inte släppa taget. Helt ångerfull och förkrossad, höll han fast vid ängeln. "Han grät och bad om nåd" (Hosea 12:4) samt anhöll om en välsignelse. Han måste ha en förvissning om, att hans synd var förlåten. Den kroppsliga smärtan var inte tillräcklig, för att avleda hans tankar från detta behov. Hans beslut blev starkare, hans tro mer allvarlig och ståndaktig. Ängeln sökte att göra sig lös från honom, och han yttrade: "'Släpp mig', sade mannen, 'dagen gryr!'" Men Jakob svarade: "'Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.'" Hade detta yttrats i skrytsamt, förmätet övermod, skulle Jakob ögonblickligen ha blivit förgjord. Men han ägde övertygelsen hos en själ, som bekänner sin egen ovärdighet och likväl förlitar sig på trofastheten hos den Gud, som håller förbund.