Avguderiet tycktes ha fått överhanden under de fyrtio år, som följde på Moses' flykt från Egypten. Israeliternas hopp blev allt svagare under årens lopp. Både kung och folk yvdes över sin makt och hånade Israels Gud. Denna anda tilltog, till dess den nådde sin fulla utveckling hos den Farao, inför vilken Moses uppträdde. När hebréernas ledare kom till kungen med ett budskap från "Herren, Israels Gud", var det inte okunnighet om den sanne Guden, utan ett trotsande av Hans makt, som kom honom att svara: "'Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren". Faraos motstånd mot Guds befallningar från början till slut var icke följden av okunnighet, utan av hat och trots.