Men en verklig ångers frukter visade sig inte i Elis liv. Han erkände sin brottslighet, men övergav inte sin synd. Herren uppsköt verkställandet av de hotade straffdomarna år efter år. Mycket kunde ha gjorts, för att gottgöra det förflutnas misstag; men den gamle prästen vidtog inga kraftfulla åtgärder, för att rätta till de onda bruk, genom vilka Herrens helgedom orenades och tusentals israeliter blev fördärvade. Emedan Gud visade långmodighet, förhärdade Hofni och Pinehas sina hjärtan och begick än svårare synder. Eli tillkännagav för hela folket den förkastelsedom, som blivit uttalad över hans hus; ty han hoppades att härigenom i viss grad kunna motverka det onda inflytande, som hans försumlighet i det förflutna hade haft. Men folket föraktade varningarna, liksom prästerna hade gjort. De omkringboende folkslagen, som inte var okunniga om de laster, vilka öppet förövades ibland israeliterna, hängav sig åt sitt avguderi och sina brott med än större fräckhet. De insåg ej sin brottslighet, vilket de skulle ha gjort, om israeliterna hade förblivit trogna mot Gud. Men vedergällningens dag nalkades. Guds myndighet hade blivit åsidosatt samt Hans gudstjänst försummad och föraktad. Därför måste Han nu träda emellan, för att bevara Sitt namns ära och anseende.