Mose och Aron föll på sina ansikten inför Herren i hela menighetsförsamlingens närvaro, för att anropa Gud om Hans barmhärtighet mot detta upproriska folk. Men deras ångest och sorg var för stor för ord. De förblev på sina ansikten i fullkomlig tystnad. Kaleb och Josua rev sönder sina kläder, som uttryck för den största sorg, ”och sade till hela Israels menighet: ’Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem.’”