Aposteln blickade in i det storslagna på den andra sidan, icke i osäkerhet eller i rädsla, utan med glatt hopp och längtansfylld förväntan. I det, att han stod på fläcken för sitt stundande martyrskap, såg han inte bödelns glittrande svärd, eller den gröna mark, som snart skulle ta emot hans blod, nej, han blickade upp genom den stilla, blå himlen in i den sommardag, där den Evige tronar. Hans ord var: Oh, Herre, Du är min tröst och min arvedel. När skall jag få omfamna Dig? När skall jag själv få beskåda Dig, utan ett beslöjande förhänge emellan?