Därefter såg jag Jesus ta av sig sina prästkläder och ta på sig sin kungliga dräkt. På huvudet bar han många kronor, den ena inuti den andra. Sedan lämnade han himlen, omgiven av änglaskaran. Plågorna föll över jordens invånare. Några anklagade Gud för dem och förbannade honom. Andra rusade fram till Guds folk och bönföll dem att tala om hur de skulle undgå Guds straffdomar. Men de heliga hade inte längre någonting att säga dem. De sista tårarna för syndare hade blivit fällda, den sista innerliga bönen hade blivit uppsänd, den sista bördan buren och den sista varningen given. Nådens milda röst fanns inte längre kvar med sin vädjande inbjudan. När de heliga och hela himlen intresserade sig för deras frälsning, var de själva inte intresserade. De hade fått välja mellan liv och död. Många ville gärna ha livet, men gjorde ingen ansträngning för att få det. De valde inte livet, och nu fanns det inget försoningsblod, som kunde rena dem från deras synd, ingen medlidsam Frälsare som kunde be för dem och vädja: "Spara syndaren, spara honom ännu en liten tid!" Alla himlens invånare samlades kring Jesus när de hörde de fruktansvärda orden: "Det är gjort! Det är fullbordat!'' Frälsningsplanen var fullbordad, men få hade valt att ta emot den. Och då nådens milda röst dog ut, greps de ogudaktiga av fruktan och skräck. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: ”För sent! för sent!"