Min uppmärksamhet blev därpå riktad på William Miller. Han såg besvärad ut och var nedtyngd av ängslan och bekymmer för sitt folk. Den skara av troende, som år 1844 varit sammanknutna med enighetens och kärlekens band, höllo på att förlora sin kärlek, så att de motstodo varandra och försjönko i ett tillstånd av kyla och likgiltighet. Åsynen härav fyllde honom med en sorg, som tärde på hans krafter. Jag såg ledande män giva akt på honom, fruktande, att han skulle antaga Gen tredje ängelns budskap och Guds befallningar. Och när han tycktes bliva dragen mot ljuset från himmelen, lade dessa män en eller annan plan för att leda hans tankar bort därifrån. En mänsklig inflytelse gjorde sig gällande för att hålla honom i mörker och för att hålla hans inflytelse på deras sida, som stodo emot sanningen. Till sint lät William Miller sin stämma ljuda mot ljuset från himmelen. Han antog ej det budskap, som skulle hava givit honom en tydlig förklaring på hans missräkning samt kastat ljus och klarhet över den flydda tiden, vilket skulle hava återupplivat hans avtagande krafter, gjort hans hopp ljust och kommit honom att ära Gud. Han stödde sig på mänsklig visdom i stället för på gudomlig; men, nedbruten som han var av ålder och ihärdigt arbete i Mästarens tjänst, var han ej ansvarig i samma grad som de, vilka höllo honom borta från sanningen. De bära ansvaret; synden vilar på dem.